XXXVIII:263135283233 Kung av Frankerriket Karl I "Den Store" "Karolinger"

Karl den store, kung av Franken år 771-814, utropad till kung av Langobarderna år 774, 1:e [tyskromersk kejsare]?n år 800-år 814. Född 2 april 742, död 28 januari 814, äldste son till kung Pippin den lille av Franken.

När Pippin den lille dog år 768 delades riket mellan Karl och hans bror Karlomann. Karlomann dog år 771 och Karl blev ensam regent över Frankerriket. Gift på politiska grunder med Himiltrude?, dotter till langobardernas kung Desiderius?.

Mycket ovanligt för en furste vid denna tid skilde sig Karl och Himiltrude. Det är oklart om hon var lite för stolt och tog initiativet, eller om Karl framkallade skilsmässan på politiska grunder. Resultatet blev i alla fall förvecklingar med Desiderius?, som Karl kunde använda sig av politiskt.

Han gick med fälttåg mot Desiderius?, och för att skydda påven mot langobarderna. På vägen plundrades och förstördes det germanska hednatemplet? vid Irminsul?, och alla städer längs fälttåget gav sig omgående, utom Pavia?, vars fästning Karl erövrade i juni år 774. Karl kallade sig nu frankernas och langobardernas kung och Patricius Romanorum. Högt ärad av påven, och fruktad av langobarderna återvände Karl i triumf hem till Franken.

Medan Karl stred mot den muslimska hären i Spanien år 778 gjorde Sachsen uppror. Karlsburg? och alla kyrkor, kloster och kristna byar ända fram till Rhen brändes, och detta Sachsiska fälttåg stoppades först vid Fulda av frankiska styrkor. Karl återvände från Spanien, och tvingade sachsarna till underkastelse, men de reste sig snart igen och började åter under hertig Widukind? att bränna kyrkor och mörda kristna grevar och herremän.
När Karl för andra gången slog dem i strid visade det sig att Widukind flytt, varvid Karl begärde utlämning av alla dem som tagit initiativ till upproret, och lät därvid halshugga 4 500 man i vad som kallas "slakten vid Verden". Året var 782, det tioåriga kriget mot Sachsen var över, nu hade nästan allt motstånd mot kristendom utrotats, och på julafton år 785 lät sig Widukind döpas, med Karl själv som fadder. Karl fortsatte konsekvent att bryta ner allt motstånd, genomförde formliga razzior och lät deportera 10 000 sachsare till Gallien och andra delar av "Tyskland". Därmed bekände sig större delen av germanerna till kristendomen, allt motstånd var brutet och han var ensam härskare, och han drog sig hem till hovet i Aachen för att organisera administrationen av sitt rike.

På julafton den 24 december år 800 belönas Karl i Peterskyrkan i Rom för sina insatser för kristendomen. Fylld av tacksamhet krönte påven [Leo III]? Karl till "Carolus Augustus, den stora och fredbringande kejsaren av Rom", med ett gyllene diadem och en titel som då inte använts i västrom sedan [Romulus Augustus]? abdikerade år 476, alltså under nästan 400 år. (Andra uppgiter säger att han krönte sig själv?)

För att säkra att hans kungadöme ärvdes krönte han själv sin son till kung av Franken den 11 september 811 i Aachen, men riket kom att splittras och paradoxalt nog för Karl den store, hade han med sitt religionskrig för all framtid tagit makten från kejsare, kungar, grevar och bönder. Det romerska riket kom att bli den centrala maktfaktorn, som även de världsliga herrarna måste sig rätta sig efter.

Vid hovet i Aachen och i staden Augsburg i Bayern vistades också år 802-år 804 Abul-Abbas, den första asiatiska elefanten norr om alperna.

Karl hade en egen skrivare, Einhard, vilken skrev den första medeltida härskarbiografin [Vita Carola Magni]?.

Gift 1) med Himiltrude?, dotter till Desiderius?.

Gift 3) med [Hildegard av Bayern]?, ättling till alemannernas hertig Gottfried.

Barn: (med 1)

Ludvig I av Franken, frankisk och romersk kejsare.

Karl den store blir ensam regent över riket. Han för många framgångsrika krig och utvidgar gränserna kraftigt, så att hans rike blir betraktat som det västromerska rikets efterträdare. I söder strider han mot de spanska morerna, i norr mot sachsarna och i Italien besegrar han slutgiltigt langobarderna och tillförsäkrar påven makten över kyrkostaten. Juldagen år 800 kröns han också följdriktigt av påven till västromersk kejsare. Huvudstad i hans rike är Aachen, där många lärda män samlas vid hovet.

Nya skrivtecken införs. Vid sidan av de romerska versalerna (de stora bokstäverna) införs de karolingiska minusklerna (de små bokstäverna).

Karl den store dog år 814. Frankerriket var då som störst, se karta (NE. Alternativt: Europa 814). Han hade planerat att riket skulle delas mellan hans tre söner men vid hans död levde endast en av dem, Ludvig den fromme. Från mitten av 800-talet försvagades kungamakten allt mer som en följd av att feodalismen växte fram. Feodaladeln som kom att betrakta sina förläningar som ärftliga, styrde i praktiken allt mer självständigt på sina gods(5).

Samtidigt delades nu riket. Genom fördraget i Verdun skapades tre riken: ett västfrankiskt (Frankrike), ett östfrankiskt (Tyskland) och ett mittrike (från nuvarande Nederländerna till mellersta Italien). Det är alltså först vid denna tid som man kan börja tala om Frankrike och Tyskland.

Under de närmaste århundradena fortsatte den feodala uppsplittringen, framför allt i den östra delen av det gamla frankiska riket, d.v.s. Frankrike. Man krönte fortfarande både kungar och kejsare men dessa hade allt mer bara en rent symbolisk funktion, de utövade ingen verklig ledarställning längre. Feodaladeln styrde självständigt på sina gods.

Rikena splittrades ytterligare och andra släkter tog med tiden över kungavärdigheten. I det östfrankiska riket, Tyskland, förlorade karolingerna tronen 911. I Frankrike tog Capetingerna år 987 slutgiltigt över tronen från karolingerna.

I den östra delen, Tyskland, utvecklades dock under 900-talets andra hälft ett nytt kejsardöme. Otto av Sachsen, senare kallad Otto den store, utropade år 962 det tyska kejsardömet, eller som det typiskt nog hette: Det romerska riket av tysk nation. Den klassiskt romerska tanken om ett enat Europa levde i allra högsta grad kvar.

www.larshammaren.se/3_karlstor.htm