XXVII:128484026 Drottning Mathilda Av England

Då hon var sju år gammal, blev hon bortlovad till Henrik V, tysk romersk kejsare och sändes till Tyskland 1111 för att inleda sin träning som drottning. Maud och Henrik gifte sig i Worms 7 januari 1114 i en storslagen ceremoni. I mars 1116 besökte Maud och Henrik Rom och Toscana och hon regerade i hans ställe under hans frånvaro. Kejsarparet hade inga överlevande ättlingar; Hermann av Tournai konstaterar att Maud fick ett barn som endast överlevde en kort tid. Då Henrik dog 1125 lämnade han Maud som en barnlös tjugotreårig änka. Hennes bror William Adelin hade drunknat flera år tidigare i det Vita skeppets förlisning, vilket gjorde Maud till den enda legitima arvtagaren till den engelska tronen.

Maud återvände till England och fadern utnämnde henne till sin arvtagare och arrangerade ytterligare ett äktenskap åt henne. Hon gifte om sig 1127 i Le Mans i Anjou, med Geoffrey av Anjou, som var elva år yngre. Han fick smeknamnet "Plantagenet" från blomman (planta genista) från vilken han tog sitt vapen, och dynastin med detta namn är hans och Mauds ättlingar. Äktenskapet var inte lyckligt och de separerade, Maud reste tillbaka till fadern, men hon återvände till Geoffrey 1131, och de försonades. De fick tre söner, den äldsta, Henrik, föddes 5 mars 1133. Den andre sonen födelse, Geoffrey, greve av Nantes, 1134 var svår och Maud var nära att dö i barnsäng. Hennes far kom besök och gladdes över sina sonsöner. Kung Henrik och Geoffrey grälade och då hennes far dog 1 december 1135 i Normandie var Maud med Geoffrey i Anjou.

Vid faderns död förväntades sig Maud att ärva Englands tron, men hennes kusin Stefan av Blois tillskanskade sig tronen och bröt det löfte han tidigare gett att försvara hennes rätt till tronen. Det inbördeskrig som följde var bittert och utdraget, då ingen av sidorna behöll herraväldet särskilt länge. 1139 då Maud hade tillräckliga militära styrkor för att utmana Stefan inom hans rike. Under kriget var hennes halvbror, Robert of Gloucester, hennes mest lojala och dugliga anhängare.

Mauds största seger inträffade i april 1141, då hennes styrkor besegrade och tillfångatog kung Stefan och framgångsrikt avsatte honom. Hon kontrollerade nu riket, men titulerade sig aldrig drottning utan tog titeln "Lady of the English". Hennes fördel varade endast i några få månader, I november var Stefan fri och ett år senare var rollerna ombytta då var fast i det belägrade Oxford, men lyckades fly, genom ett snöklätt landskap iklädd en vit cape. 1141 hade hon flytt från Devizes i ett liknade klurigt vis genom att förklä sig till ett lik som skulle bäras ut till begravningen. 1147 tvingades slutligen Maud att återvända till Frankrike, efter Robert av Gloucesters död.

Allt hopp var dock inte förlorat. Mauds son, Henrik (senare Henrik II av England) visades tecken på att bli en bra ledare. Trots att inbördeskriget hade avgjorts till Stefans favör, var hans regeringstid problemfylld. 1153, dog hans son Eustace, och en militär expedition ledd av Henrik anlände, vilket fick honom att tillkännage denne till sin arvtagare i Wallingfordfördraget.

Hon drog sig tillbaka i Rouen i Normandie under sina sista år, där hon hade sitt eget hov. Hon ingrep i stridigheterna mellan den äldste sonen Henriks och hennes andra son Geoffrey, men freden mellan bröderna var flyktig. Geoffrey revolterade mot Henrik två gånger innan sin plötsliga 1158. Relationen mellan Henrik och hans yngre broder William var mer hjärtlig och William tilldelades stora gods i England. Ärkebiskop Thomas Becket vägrade att viga William och grevinnan av Surrey och den unge mannen flydde till sin mors hov i Rouen. William, som var sin mors favoritbarn dog där i januari 1164, och det sas ha varit av besvikelse och sorg. Hon försökte medla i konflikten mellan sonen Henrik och Thomas Becket, men misslyckades.