Kung i Sverige,Norge Oscar II Fredrik Bernadotte

Sedan O. 1872 själv blivit kung tog han på eget initiativ kontakt med ledande politiker och sökte genom personliga samtal påverka dem och aktivt leda utvecklingen. Någon större framgång hade han dock inte. I de flesta större frågor mötte han envist motstånd i riksdagen, vanligen från andra kammarens sida. Nederlagen berodde emellertid mindre på kungens bristande förmåga som politiker än på den nya tvåkammarriksdagens sammansättning, där första kammaren blivit ett forum för godsägare, högre ämbetsmän och städernas förmögna köpmän, medan de självägande bönderna hade majoriteten i andra kammaren, där de sammanslöt sig i Lantmannapartiet. Kungens initiativ, som alla gick i mer eller mindre konservativ riktning och främst gällde en förbättring av ämbetsmännens löner och en upprustning av försvaret, strandade på Lantmannapartiets motstånd i andra kammaren. Först under 1890-talet lyckades man nå en kompromiss, som innebar en lösning av frågorna om grundskatter och försvar. Men mannen bakom denna politik var inte längre kungen utan hans statsminister E.G. Boström. Makten hade glidit ur den åldrande kungens hand.

Utrikespolitiskt präglades läget i Europa vid O:s trontillträde av Tysklands seger över Frankrike i kriget 1870-71. Såväl Karl XV som en stor majoritet av svenska folket sympatiserade med Frankrike. O. intog en annan hållning. Det nya tyska kejsardömet under Bismarcks ledning hade både väckt hans beundran och vunnit hans sympati, och O. gick i spetsen för en omorientering av Sveriges utrikespolitik i tyskvänlig riktning.

O:s kamp för kungamakten fördes även i Norge. Kort efter hans trontillträde restes där på allvar kravet på parlamentarism. Till formen skedde detta genom en lag som tillät statsråden att deltaga i Stortingets förhandlingar - och därmed de facto bli Stortingets, icke kungens förtroendemän. O. vägrade ge lagen sin sanktion med motiveringen att det rörde en ändring av grundlagen, där kungen enligt hans uppfattning hade absolut och inte endast suspensivt veto. Sedan statsministern 1884 ställts inför riksrätt och fällts, tvingades O. ge vika och tillsätta en Venstreregering. Parlamentarismen hade därmed vunnit en avgörande seger i Norge. Men nya problem reste sig genast i form av kravet på en egen norsk utrikesminister. Då emellertid detta fordrade en ändring av grundlag och riksakt begränsade den norska regeringen sig till kravet på eget norskt konsulatsväsen. Efter många och långa förhandlingar, där O. med stöd av den svenska regeringen envist vägrade gå med på detta, tog Stortinget saken i egna händer och antog 1905 en lag om eget norskt konsulatväsen. O. vägrade ånyo att ge den sin sanktion. Den samlingsregering som bildats i Norge för att genomdriva saken avgick då. När det i detta läge visade sig vara omöjligt för kungen att bilda någon ny norsk regering förklarade Stortinget 7 juni 1905 "att föreningen med Sverige under en kung är upplöst som följd av att kungen har upphört att fungera som norsk kung". Unionsupplösningen, som drabbade den gamle och sjuke O. hårt, bekräftades senare samma år vid förhandlingarna i Karlstad; se även Þkonsulatfrågan och Norge (Historia).

O. var från 1857 gift med Sofia av Nassau, och han hade med henne sönerna Gustaf (V), Oscar, Carl och Eugen. O. är begravd i Riddarholmskyrkan i Stockholm. -  O:s Samlade skrifter utgavs i sju band 1885-1902 och hans levnadsminnen, Mina memoarer, i tre band 1960-62. Jörgen Weibull

Litt.: S. Hadenius & T. Nevéus, Majestät i närbild: Oscar II i brev och dagböcker (1960); J. Weibull, Bernadotterna (1991).