Kung av England Rikard I "Lejonhjärta" Av England

Det var medan Rikard var fånge i Tyskland som Robin Hood lär ha hållit till i Sherwoodskogarna. Han skulle ju ha pungslagit de rika och hjälpt de fattiga, men om han verkligen har existerat är kanske inte så alldeles säkert. Det var väl rätt många, som försöka lägga sig till med andras rikedomar och likaså många, som på olika sätt försökte underlätta livet för förtryckta och fattiga. Troligen har väl Robin Hood-legenden formats av många sådana figurer, men vad spelar egentligen det för roll – berättelserna är ju i alla fall rätt nöjsamma att läsa.

De legendariska riddaregenskaper som tillskrivits honom lär knappast motsvara verkligheten. Han är en av huvudpersonerna i W. Scotts roman Ivanhoe.

Rikard I av England, Rikard Lejonhjärta (engelska: Richard I the Lionheart; franska: Richard Cœur de Lion), född 8 september 1157 i Oxford, död 6 april 1199, var kung av England från 1189 och hertig av Akvitanien från 1168. Han var son till Henrik II av England och Eleonora av Akvitanien, bror till Johan utan land, av den normandiska ätten Plantagenet.

Rikard betraktades som en hjälte under sin samtid, och har ofta skildrats på detta vis i litteraturen. I realiteten spenderade han väldigt lite tid i England, utan ägnade sig främst åt korståg och sina franska förläningar. Han gjorde sig känd som en mycket ambitiös man. han räknas som en normand, och var alltså en ättling till vikingarna.

Han var från början inte ett naturligt val som engelsk regent, eftersom han var den tredje av sin fars legitima söner. Däremot var han sin mor Eleanors favorit, och när hans föräldrar effektivt skildes bodde han med henne i Frankrike. Han utsågs till hertig av Akvitanien 1168 och greve av Poitiers 1172 som kompensation för att hans äldre bror Henrik utsetts som arvinge och medregent till den engelska tronen.

År 1173 gjorde Rikard och hans bröder Henrik och Geoffrey uppror mot deras far. Planen var att avsätta honom, och lämna Henrik som ensam regent över England. Bröderna blev dock slagna; Rikard höll ut längst men blev tvungen att svära Henrik II trohet 1174. Efter detta ägnade han sig att slå ner revolter bland adelsmännen i Akvitanien, och skaffade sig ett allt värre rykte för diverse mord och våldtäkter. Rebellerna vände sig till hans bröder för bistånd, men deras far fruktade att ett inbördeskrig mellan sönerna skulle få hans rike att falla samman, och stödde därför Rikard. Revolten upphörde till sist när brodern Henrik dog i juni 1183.

Efter att Geoffrey följt Henrik i döden var Rikard som äldste kvarvarande son det naturliga valet som arvinge. Det fanns dock fortfarande en viss osäkerhet om kungens planer. När Henrik II planerade att förläna Akvitanien till Rikards yngre bror Johan (senare kung av England) allierade sig Rikard med den franske kungen Filip II August, son till Eleanors tidigare make Ludvig VII. I utbyte för Filips hjälp mot hans far lovade Rikard att ge upp sina rättigheter till Normandie och Anjou till Filip. Rikard svor trohetsed till Filip i november samma år. 1189 försökte Rikard så överta den engelska tronen genom att delta i Filips expedition mot hans far, och de var framgångsrika. Henrik gick med Johans godkännande med på att utse Rikard till sin arvinge. Den 6 juli 1189 dog Henrik II i Chinon, och Rikard efterträdde honom som kung av England, hertig av Normandie och greve av Anjou.

Rikard var dock inte intresserad av England. Vid denna tid hade de kristna rikena i Palestina lidit förkrossande nederlag mot Saladin, och Rikard började nu förbereda sig för att delta i det korståg som planerades. För att finansiera en korsfarararmé spenderade han den största delen av hans fars tillgångar, höjde skatterna och frigav kung Vilhelm I av Skottland från sin tjänsteed till Rikard i utbyte mot 10 000 mark. För att skaffa ännu mer pengar började han utbjuda officiella poster, rättigheter och land till försäljning, och samlade till sist ihop en väldig armé och flotta. Efter att hans trupper i Frankrike placerats för att försvara hans tillgångar startade han slutligen sin resa mot det heliga landet 1190. Som regenter utsåg han Hugh, biskop i Durham och Vilhelm de Mandeville, som dog inom kort och ersattes med Rikards kansler William Longchamp. Rikards bror Johan var inte nöjd med detta beslut, och började intrigera mot William.

Efter att på vägen framgångsrikt ha erövrat både Sicilien och Cypern, och lämnat dessa i händerna på allierade befriade korsfararna Acre från Saladins belägring. Här var dock framgångarna slut. Den tysk-romerske kejsaren Fredrik Barbarossa hade redan drunknat i en flod i Mindre Asien (i nuvarande Turkiet), och när både Filip August och den österrikiske hertigen Leopold V övergav företaget, stod Rikard helt utan allierade. Med Jerusalems murar inom synhåll insåg han att han aldrig skulle kunna behålla staden, och tvingades vända om. Han insåg också att han inte kunde stanna kvar i Palestina, eftersom både Filip August och Johan utnyttjade hans frånvaro för att öka sin egen makt.

När Rikard återvände till Europa i augusti 1192 tillfångatogs han av Leopold V - som han hade förolämpat offentligt under korståget - och överlämnades till kejsar Henrik IV. Fångenskapen var inte svår, men han frustrerades av att vara instängd. Han frigavs 1194 mot en lösesumma på den svindlande summan 150 000 mark, vilket skulle ge England finansiella problem en lång tid framåt.

Under tiden hade hans bror Johan nästan övertagit tronen. Rikard förlät honom dock, och utsåg honom till sin arvinge i deras brorson Arturs ställe. Rikard reste åter till Frankrike i maj 1194 i syfte att återta de territorier han hade förlorat under sin frånvaro. Under belägringen av slottet Chalus blev han sårad av en pil, och dog av följderna den 6 april 1199. Han begravdes intill sina föräldrar nära Chinon.