Riksföreståndare Sten Sture "Den äldre" (Gustafsson)

Sten Sture kom under Karl Knutssons tredje regering snart i förgrunden. Vid Karls död 1470 övertog han rikets styrelse och riksföreståndarskapet, och hans makt befästes genom segern över Kristian I vid Brunkeberg 1471. Sten Stures hänsynslösa kamp för att vinna gods och län ledde till motsättningar till Kristians efterträdare Hans i Danmark, som Sten Sture ville hindra från att bli svensk kung.

Sten Sture förde en energisk utrikespolitik med bl.a. interventioner i Livland. Ett rysk - danskt förbund 1493 riktat mot Sverige sökte han motverka genom en allians med Hansan, vars direkta politiska inflytande i Sverige minskat genom förbudet 1471 mot tyska ledamöter i de svenska städernas magistrater. Sten Stures föga framgångsrika krig mot Ryssland 1495-97 gav rådsoppositionen, ledd av Jakob Ulvsson och Svante Nilsson (Sture), vind i seglen, och 1497 måste herr Sten erkänna Hans som svensk kung. Han tröstades med betydande förläningar och blev rikshovmästare. Han anslöt sig 1500 ändå till det av Hemming Gadh organiserade upproret mot Hans och blev åter riksföreståndare.

Sten Sture utmålade sig själv som en oegennyttig riddersman och frihetskämpe. När han till minne av segern vid Brunkeberg lät ställa upp Notkes magnifika skulptur av Sankt Göran i Storkyrkan i Stockholm, var det föga tvivel om vad och vem som symboliserades. Numera ser man honom med bättre skäl som en hänsynslös, opportunistisk och girig realpolitiker.

Strax före jul 1503 avled Sten Sture plötsligt i Jönköping. Någon manlig arvinge som kunde ta vid efter honom hade han inte. Enda barnet var den utom äktenskapet födda dottern Birgitta och hon satt som nunna innanför klostermurarna i Vadstena.