Drottning av Sverige Kristina Augusta Vasa (Gustavsdotter)

Kristina, 1626-89, regerande drottning av Sverige 1644-54, enda barn till Gustav II Adolf och hans gemål Maria Eleonora.
Kristina har i sin självbiografi beskrivit hur hon kom till världen: "Jag föddes med segerhuva och hade endast ansikte, armar och ben fria. Jag var luden över hela kroppen och hade en grov, stark stämma". Jordemödrarna tog miste på könet och meddelade kungen att han fått en son. Kristina var ett oönskat barn och modern, Maria Eleonora, visade avsmak för den nyfödda, ludna flicka, som visade manliga kännetecken. Gustav Adolf visade besvikelse över att han inte fick en son och bestämde att Kristina skulle få en helt manlig uppfostran. Därmed bidrog han till att skärpa Kristinas livsproblem.

Fadern hade bestämt att hon i övrigt skulle få en allsidig uppfostran. Ledare för denna blev den religiöst tolerante Johannes Matthiae Gothus; det brådmogna barnet var bara sex år då fadern föll vid Lützen under trettioåriga kriget, och för sitt eget bästa måste hon skiljas 1636 från den mentalt instabila och vilt sörjande modern och uppfostrades av sin faster Katarina på Stegeborg.

Kristina studerade filosofi och teologi men lärde sig också tala latin, franska, tyska, italienska och holländska flytande, och dessutom rida, skjuta och fäkta - det ena som det andra färdigheter som var mycket ovanliga hos tidens kvinnor. Sin politiska utbildning fick hon främst av ledaren för förmyndarregeringen, Axel Oxenstierna, och fastän denne lojalt tjänat Gustav Adolf, var hans politiska linje den feodala rådsadelns.

Vid 18 års ålder (1644) förklarades Kristina myndig. Hon kom snart i motsättning till Oxenstierna. Konflikten gällde inte utrikespolitiken, men Kristina ville regera själv. För att neutralisera den mäktige kanslern och den krets han företrädde, sökte hon (liksom Mazarin och Ludvig XIV i Frankrike) skapa en ny, lydig hovadel. Under hennes regeringstid fördubblades antalet adelsätter. Främst bland de nya gunstlingarna stod Magnus Gabriel De la Gardie. Men de nya adelsmännen tänkte inte tjäna henne för blotta ärans skull: de förväntade sig donationer, dvs. jord och jordräntor till sitt ståndsmässiga uppehälle. Och det fick de. Följden blev att statens jordar - dess främsta inkomstkälla - snabbt krympte i omfång, och med dem krympte statsintäkterna. Nästan allt det bortgivna skulle kronan bli tvungen att åter dra in en generation senare, under reduktionen och räfsterna på Karl XI:s tid.

Kristina kröntes till drottning i Sverige den 20 oktober 1650. Kröningen var för svenska förhållanden storstilad och överdådig. Ursprungligen hade kröningen planerats till augusti 1647, men senarelades.

Kristinas hovliv var glänsande, och hennes kulturella intressen ledde också till att framstående utländska konstnärer och lärda, som filosofen Descartes, knöts till henne. Stor betydelse fick också den franske ambassadören Pierre Chanut. De flesta besökare fann drottningen fascinerande (men Chanut antydde att hon nog bort tvätta sig litet oftare). När nu Kristina alltmer drogs till den katolska tron, var väl orsaken till stor del vantrivsel i det kulturella mörker och den bigotta lutheranism, i vilket hennes farfars far Gustav Vasa lämnat Sverige och där ännu ingen större ljusning skymtade.

Som ung hade Kristina varit inställd på giftermål med sin kusin, pfalzgreven Karl Gustav. Dock, äktenskapet skulle ha betytt slutet för hennes självständighet. Efter ett skickligt politiskt spel lyckades hon få Karl Gustav accepterad som tronföljare och samtidigt dra sig ur trolovningen. Den 6 juni 1654 abdikerade hon i tronsalen på Uppsala slott, begav sig utomlands med stort följe och vidlyftigt bagage - en stor del av landets kulturella inventarium - och övergick till katolicismen 1655 i Innbruck.

Den 23 december 1655 gör drottning Kristina sitt officiella intåg i Rom. Hon var efter sin abdikation en av Europas mest kända kvinnor. Att den protestantiska troskämpen Gustav Adolfs dotter konverterade var naturligtvis ett propagandamässigt "klipp" utan like för påven Alexander VII i Rom. Kristina bosatte sig i Palazzo Farnese efter ankomsten till Rom. Till vänster om Palazzo Farnese ligger f.ö. Casa di Brigida - Birgittahuset - där den heliga Birgitta bodde och även dog nästan tre sekler tidigare.

Palazzo Farnese beställdes av kardinal Alessandro Farnese, sedemera påven Paulus III, och uppfördes 1514-1589. Fyra arkitekter efter varandra arbetade på det: Sangallo, Michelangelo, Vignola och della Porta. Sedan 1875 är det Frankrikes ambassad i Rom.

Kristina kom att stå på mycket god fot både med den helige fadern och med den fint bildade kardinal Azzolino. Hennes hov i Rom blev en kulturell och politisk brännpunkt. Hon hade ett berömt bibliotek och dito tavelgalleri. Kristina författade en självbiografi och många elegant turnerade aforismer.

Förutom korta besök i Frankrike och Sverige bodde Kristina från 1659 till sin död i Palazzo Riario (nutida namnet är Palazzo Corsini och gatan heter Via della Lungara i den gamla stadsdelen Trastevere. I närheten ligger gatan Largo Cristina di Svezia, uppkallad efter Kristina).

Livet som europeisk celebritet var dock inte nog för henne. Dels på grund av detta, dels för att bättra på sina konstant dåliga affärer - fastän hon var utan rike betraktades hon som en suverän och höll hov som en sådan - intrigerade hon för att med fransk hjälp bli regerande drottning i Neapel. Planen förråddes av hennes överhovstallmästare, markis Monaldesco. Med suveränens rätt dömde hon honom själv från livet och lät summariskt avrätta honom i november 1657, i stora galleriet på slottet Fontainebleau utanför Paris, genom att inför sina ögon låta sitt följe sticka ner honom. Händelsen väckte europeisk uppståndelse.

Kristina fick alltså nöja sig med rollen som bleknande grande dame. Hon dog i Rom den 19 april 1689 (enligt gregoriansk datering) klockan sex på morgonen och begravdes i själva Peterskyrkan, där man ännu finner hennes gravmonument av Carlo Fontana. I hennes bibliotek fanns vid hennes död 2125 handskrifter och 5500 tryckta skrifter. Handskrifterna finns idag i Vatikanens bibliotek. Den stora antiksamlingen finns nu i Pradomuseet i Madrid, tavlorna runt om i Europas museer, hennes mynt och medaljer i myntkabinettet i Paris.

Den latininiserade stavningen av hennes namn - Christina - kom i bruk först efter hennes övergång till katolicismen.